Ett mysterium

Första veckan så träffades alla utisar på PUCV (pontificia universidad catolica de valparaíso, nu vet ni det så slipper jag förklara det igen) då hamnade jag och min svenne-vän i en grupp med tre fransmän, en holländare och tre danskar. Den ena fransmannen (Franck) tyckte både jag och Tanja var lite oförskämd och han kändes som han trodde han var bättre än oss andra. Han var liksom väldigt fransk på alla sätt och vis, hälsade inte på oss när vi hälsade och han sprang bokstavligen ifrån oss en gång på bussen. Med andra ord vi gillade inte Franck och han verkade inte gilla oss heller. Men förra veckan hände någonting. Franck verkade helt plötsligt vara överlycklig av att se både mig och Tanja. Så varje gång vi ser honom nu blir vi alla tre superlyckliga och är nästan bästisar. Vi förstod ingenting. Men såhär i tider när inga chilenare vill vara med oss och amerikanerna är överallt och ingen gillar dom måste vi europeer hålla ihop så vi har förlåtit Franck för hans otrevliga beteende första veckan.

Häromdagen insåg jag att bästis-Franck är lik Zac Efron så här har ni en bild som får representera Franck trots att det inte är han